German Painter, 1785-1841 Painter, draughtsman and lithographer, brother of Heinrich Olivier. The brothers' mother was a court opera singer in Dessau, and Ferdinand's later interest in the German medieval and Nazarene styles owed much to the intellectual climate at the Anhalt-Dessau court, where Leopold III Frederick Francis, Prince of Anhalt-Dessau, had been the first German prince to introduce the Gothic Revival style. Olivier took up drawing in 1801-2 under the tuition of Carl Wilhelm Kolbe and the engraver Johann Christian Haldenwang (1777-1831). In 1802-3 he accompanied his father to Berlin, where he studied woodcut techniques under Johann Friedrich Gottlieb Unger (1755-1804) and may have attended August Wilhelm Schlegel's lectures on belles-lettres and art. It was here, at the latest, that he discovered Herzensergiessungen eines kunstliebenden Klosterbruders (Berlin, 1797) by Wilhelm Heinrich Wackenroder and Ludwig Tieck, and the latter's Franz Sternbalds Wanderungen (Berlin, 1798), two books of vital significance for the painting of the Romantic era. Having decided to make art their career, Ferdinand and his brother Heinrich spent two years (1804-6) in Dresden, where they copied the works of Ruisdael and Claude Lorrain in the art gallery during the summer months. Ferdinand also took lessons from Jacob Wilhelm Mechau (1745-1808) and Carl Ludwig Kaaz, both painters of idealized landscapes, and he was probably introduced to the work of Philipp Otto Runge and Caspar David Friedrich by Friedrich August von Klinkowström (1778-1835), a friend of Runge. In June 1807 Ferdinand's excellent knowledge of French led to his appointment as embassy secretary in Paris, where Heinrich soon joined him. However, after just a few weeks he gave up his diplomatic career in order to devote himself to a study of the Musee Napoleon, which at that time housed art treasures pillaged from all parts of Europe. Ferdinand and Heinrich jointly produced three paintings for Leopold III Frederick Francis of Anhalt-Dessau: a portrait of Napoleon on Horseback (c.1809; W?rlitz, Schloss), and a Last Supper and Baptism (1809-10; Werlitz, Evangel. Ch.) for the Gothic Revival church in Werlitz. Although these last two were supposed to be copies after the 'old German school', the Olivier brothers in fact used 15th- and 16th-century Dutch and Flemish models to create original compositions. At the end of 1809 they returned to Dessau.   Related Paintings of Ferdinand Olivier :. | Saaremaa. | Detail from The Raft of the Medusa | View of the Adriatic | Dunase and Dimase | Two Men Looking at the Moon |
Related Artists:
BALEN, Hendrick van
Dutch Baroque Era Painter, ca.1575-1632 Hendrik van Balen (1575 - 1632) was a Flemish painter, who was born and died in Antwerp. Van Balen studied art while traveling in Italy. He was the teacher of Anthony Van Dyck and Frans Snyders and was also a contemporary of many of the other famous Flemish artists, such as the Brueghels, Jan and Peter.
Louis Michel van Loo
Louis-Michel van Loo (2 March 1707-20 March 1771) was a French painter. He studied under his father, the painter Jean-Baptiste van Loo, at Turin and Rome, and he won a prize at the Academie Royale de Peinture et de Sculpture in Paris in 1725. With his uncle, the painter Charles-Andre van Loo, he went to Rome in 1727 - 1732, and in 1736 he became court painter to Philip V of Spain at Madrid, where he was a founder-member of the Academy in 1752. He returned to Paris in 1753, and painted many portraits of Louis XV of France. In 1765 he succeeded Charles-Andre as director of the special school of the French academy known as the Ecole Royale des Eleves Proteges. In 1766 he made the portrait of the Portuguese statesman Sebastiao de Melo, Marquis of Pombal. Among his brothers were the painters Francois van Loo (1708 - 1732) and Charles-Amedee-Philippe van Loo (1719 - 1795).
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.